Special »»

[Publicerad 2005-11-01]

Svenska ostindiska kompaniet störst i Europa på porslin

Kinesisk akvarell av de så kallade faktorierna i Kanton cirka 1810.
Kinesisk akvarell av de så kallade faktorierna i Kanton cirka 1810.

Svenska ostindiska kompaniet gjorde under sina verksamma år 1731-1813 sammanlagt 132 resor till Ostindien. De flesta gick till Kanton i Kina. Kompaniet var relativt litet med ett undantag; inget annat kompani importerade så mycket porslin. Uppskattningsvis 50 miljoner porslinspjäser fördes till Göteborg och skeppades sedan vidare till övriga Europa.

Många länder utvecklade från 1600-talet och framåt handeln med Asien genom ostindiska kompanier där de holländska och engelska var de största och första. Det engelska grundades år 1600.

Porslinet tidigare okänt

Syftet med kompanierna var vinstgivande handel och företagen drevs med kungliga privilegier som gav ensamrätt till all handel med asiatiska länder. Främsta handelsvarorna var de begärliga kryddorna och siden, men senare även te och porslin.

Svenska ostindiska kompaniet var relativt sett ett litet kompani med en blygsam import från Kina, utom när det gäller porslin. Inget annat kompani importerade så stora kvantiteter porslin. Det finns en uppskattning att svenska ostindiefarare fört till Göteborg cirka 50 miljoner porslinspjäser. Merparten av detta återexporterades sedan till andra europeiska länder.

Porslin var ett okänt material i övriga världen. När bruket att dricka varma drycker spred sig – det var ju inte bara te som blev modedryck; även kaffe från Arabien och choklad från Sydamerika introducerades samtidigt – behövdes ett lämpligt material för dryckeskärlen.

Blev lyxvara och samlarobjekt

Tidigare dryckeskärl var antingen av metall eller trä – och i exklusiva fall av glas. Inget av dessa material var särdeles lämpligt för varm vätska. Fibrerna i trät reser sig, metall och glas leder värme för bra. Befintligt keramiskt material, lergods av olika slag, var framför allt kantskört och förhållandevis tjockt i godset (ungefär som att dricka ur en blomkruka).

Det nya materialet porslin var utomordentligt väl lämpat för just varm dryck. Porslinsföremål blev lyxvara och samlarobjekt. Det gjordes flera försök att imitera detta märkliga material i Europa innan man slutligen fann att råvaran skulle vara en speciell lera, som heter kaolin, och att bränningstemperaturen skall vara så hög att leran förglasas.

Ostindiska kompaniets verksamhet stimulerade också konst och vetenskap och gav möjlighet att utforska främmande kulturer.

För botaniken innebar det att unga forskare att komma ut i världen och studera och skildra exotisk växtlighet, att insamla och beskriva nyttiga öster, buskar och träd. Det är till exempel genom en lärjunge till Linné vi fått kunskapen om materialet lack.

Åtta fartyg förolyckades

Göteborg var kompaniets hemort. Härifrån utgick fartygen och här lagrades lasten. I kompaniets byggnad vid Stora Hamnkanalen utauktionerades varorna. Denna byggnad, idag kallad Ostindiska Huset, hyser numera Göteborgs Stadsmuseums utställningslokaler.

Sammanlagt utrustades 132 skepp (eller egentligen ekipage) för resor till Ostindien – huvuddelen till Kanton i Kina. Några få av resorna hade Indien som mål eller etappmål. Totalt kom 37 skepp till användning, åtta av fartygen förliste.

Uppgifterna är ganska sparsamma vad det gäller fartygens byggnadsort, konstruktörer och dimensioner - men vi vet att de flesta byggdes i Stockholm och Göteborg.

Drottningen var störst

Enligt privilegiebrevet skulle de köpas eller byggas i Sverige, men om det inte gick att få tag i ett lämpligt fartyg här i landet så kunde det köpas i utlandet. Åtminstone fyra av kompaniets fartyg köptes från utlandet. Fartygen skulle utrustas med svenskt material för att främja den svenska marknaden.

Det största fartyget som ägdes av ostindiska kompaniet var Drottningen som byggdes 1796 vid Wikens Varv i Göteborg.

Ostindiska kompaniet har haft stor ekonomisk betydelse för Göteborg. Många namnkunniga göteborgare skapade sina förmögenheter i kompaniets tjänst och frukterna av deras kapital kommer staden till godo ännu idag.

Sådde fröet till Chalmers

Ett exempel är Niclas Sahlgren som ville använda en del till en "nyttig inrättning" och grundade Sahlgrenska sjukhuset. William Chalmers testamenterade en del av sin förmögenhet till att starta en skola för "obemedlade pojkar som kunde läsa och räkna".

Skolan kallades Chalmers slöjdskola och blev embryot till Chalmers Tekniska Högskola.



Ostindiska huset vid Stora Hamnkanalen hyser numera Göteborgs Stadsmuseums utställningslokaler.Foto: Peter Svenson


Kristina Söderpalm & Barbro Ilvemo
Göteborgs Stadsmuseum

Christina Lönnqvist
Göteborgs Sjöfartsmuseum




Lästips:
Ostindiska Companiet – Affärer och föremål, utgiven 2000 av Göteborgs Stadsmuseum



Läs mer om föremål i museernas ostindiska samlingar >>