Ostindiefararen »»

[Publicerad 2003-05-10]

Ostindiefararen - hans livs kärlek

Joakim Severinsson, skeppsbyggmästare, har levt 16 år med projeketet ostindiefararen Götheborg III. Foto: SOIC AB
Joakim Severinsson, skeppsbyggmästare, har levt 16 år med projeketet ostindiefararen Götheborg III. Foto: SOIC AB

Så nära originalet som möjligt. Det var visionen för ostindiefararen Götheborg. Men hur gör man när det inte finns några ritningar på gamla fartyg? Den nöten fick skeppsbyggmästare Joakim Severinson knäcka när projektet tog fart på allvar 1992.

För Joakim börjar ostindiefararen snudd på bli ett livsprojekt. Han var 24 år när han var med om utgrävningarna under vatten. Idag, sexton år senare, har han inte bara ritat skrovet, han är dessutom ansvarig för produktionen av skeppet och kan titulera sig skeppsbyggmästare.

– Jag har varit sportdykare ända sedan tonåren och var med när utgrävningarna startade 1986. Tre år senare blev jag utgrävningsledare på heltid.

– Även om idén om en nutida ostindiefarare fanns tidigt, kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att det hela skulle utvecklas till vad det är idag, säger han.

Startskottet

Startskottet för ostindiefararen gick när utgrävningsmaterialet summerades och Joakim och några till började undersöka förutsättningarna för att bygga ett fartyg. Skulle det gå att bygga och verkligen segla en ostindiefarare?

Några ritningar på skeppet fanns inte. Det var överhuvudtaget ovanligt med ritningar på handelsskeppen förr. Gjordes det några alls tillkom de flera år efter det att bygget var klart, och fungerade då som referensmaterial.

Den äldsta kända ritningen i Sverige är från 1617. Skeppsbyggmästarna hade oftast både ritningarna och tumreglerna i huvudet. Först under senare delen av 1700-talet började ritningarna bli lite mer detaljerade och då framförallt när det handlade om örlogsfartyg.

För att få fram ritningar till Götheborgs skrov har Joakim utgått från utgrävningarna, arkivmaterial och gamla modeller. Ritningarna till skrovet gjorde han under åren 1993 till 1995 och enligt hans egen uppfattning var inte själva ritarbetet det största bekymret.

– Utgångsläget 1992 var att vi hade en bra bild av hur fartyget såg ut. Nu gällde det att hitta ett koncept som även Det Norske Veritas och Sjöfartsverket skulle acceptera.


Svårt uppfylla dagens krav

Ett 1700-talsfartyg är inte helt lätt att anpassa till dagens krav när det gäller olika tekniska system och funktioner.

– Det gäller att göra de moderna systemen så osynliga som möjligt. Det skulle bli många kompromisser och en lång process, säger han.

Och i den processen är det inte enbart den ständiga kampen om pengar och resurser som tar tid. Det är många timmar som läggs på att få fram rätt material och redskap för att bygga.

– Vi bygger ett 1700-talsfartyg där materialet idag är svårt att få tag i. Det gäller att hela tiden få fram rätt råvaror, alltifrån trä till tågvirke, segelduk och tjära. Vi måste hela tiden ta reda på vilka krav som ställdes på material förr och vem som kan leverera det idag.

Som humlan…

– Det blir många udda arbetsuppgifter. Vi måste väcka upp gamla kunskaper och metoder. Vi forskar och bygger samtidigt, säger Joakim.

– Här på Terra Nova finns en envishet och en oerhört målinriktad personal som vill få det här färdigt. Jag jämför oss gärna med humlorna – egentligen kan vi inte flyga men vi gör det ändå.



Längst fram: ett lejon

Götheborg kommer att dekoreras med symboler som bland annat representerar Sverige, Göteborg och Svenska Ostindiska Companiet.

Andy Peters är en av Europas främsta bildhuggare och arbetar som bäst på att försköna fartyget. Enbart träsnideriet kommer att ha tagit två år när det är klart.

Det största och mest påtagliga konstverket ombord är ett tre och en halv meter högt lejon som kommer att bli ostindiefararens galjonsfigur.

Så fort Götheborg III är sjösatt, börjar arbetet med att sätta utsmyckningarna på plats.


Så ska hon riggas

När Ostindiefararen sjösatts saknas en viktig sak: riggen, det vill säga master, rår, block, tågvirke och segel. 20 personer arbetar med riggen.

Tillsammans kommer de att lägga ner mer än etthundratusen arbetstimmar innan Götheborg är segelklar. Alltsammans ska på plats när Götheborg III väl ligger vid kaj. Björn Ahlander är ansvarig för riggen och berättar hur man först forskat i dokument från 1700-talet och sedan räknat om dåtida mått till dagens metersystem. Man har även studerat fynd och samtida modeller av segelfartyg som finns bevarade på museer, allt för att ”Götheborg” ska bli så lik originalet som möjligt.


Modernt under ytan

1700-talets ostindiefarare hade inga propellrar och motorer. Men det måste dagens fartyg ha, enligt internationella sjöfartsbestämmelser. Det är ett komplicerat pussel att bygga in den moderna utrustningen på Ostindiefararen.

För att Sjöfartsinspektionen skall kunna godkänna fartyget ur säkerhetssynpunkt måste det bland annat installeras framdrivningsmaskineri, vattentäta skott och nöduppgångar.

– Helst ska allt se gammalt och autentiskt ut. Men ibland måste man kompromissa för att livet ska bli uthärdligt ombord. Det krävs till exempel färskvattensystem med duschar och toaletter, ventilationssystem och ett modernt kök, berättar produktionsledaren Björn Florin.