Mitt Göteborg »»

[Publicerad 2005-01-17]

Göteborgs bastioner

Porten vid Carolus Rex.
Porten vid Carolus Rex.

Vet du egentligen vad du trampar på i de centrala delarna av stan? Vet du att det döljer sig hemliga gångar långt ner under dina fötter? Journalisten och författaren Ingrid Wirsin tar dig med på en resa i Göteborgs undre värld - till kasemattrummen i de gamla befästningsmurarna.

Underjorden låg stilla, orörd och väntade på att bli återupptäckt. Det var en vanlig dag på jobbet för Ingrid Wirsin som satt på GP:s redaktion framför sin dator i mitten av 1980-talet. Arkitekten och vännen Tor Hermond klev in genom dörren och frågade om hon ville följa med ner till de underjordiska gångarna. Hon sa förväntansfullt ja till hans erbjudande eftersom hon var och är nyfiken på allt nytt och tokigt.

Äventyrslysten gick Tor upp till kommunens fastighetskontor och frågade efter nycklarna till gångarna. Det var inte någon som visste vad han pratade om. De började leta efter de stora gamla nycklarna till krutmagasinet Carolus Rex i lådorna på kommunens fastighetskontor.

Det stod "Katakomberna" på de jättelika nycklarna som såg ut att tillhöra en gammal medeltidskyrka. De underjordiska gångarna fanns där men det var ingen som varit där sedan fiskhandelns dagar i början på 1900-talet. På 80-talet återupptäcktes de på nytt (dock heter rummen kasematter, och inte katakomber som är en slags gravgångar).

Första besöket

De vred om nyckeln och portarna öppnades till underjorden. Det var mörkt och marken hal och det var svårt att ta sig fram. Ljuset ifrån ficklampan lyste med ett svagt sken in i mörkret. Med risk för sina egna liv gick de längre in i underjorden.

Fotografen som var med stannade strax innanför dörren men Ingrid och Tor var djärvare. Till slut insåg de att de var tvungna att vända om.

Äventyret började om nästa dag med rejäla strålkastare som sattes på huvudet, bekväma overaller och stövlar på fötterna. De bar med sig verktyg och tillbehör för en vandring in i de okända. Förväntningarna var stora.

Här fanns ingen instängd lukt eller råttor. Luften var istället klar och ren. Det enda de såg var svarta stora spindlar som klättrade längs stenväggarna. De fortsatte längre in i underjorden tills de kom till en central plats med fyra vägar åt olika håll.

De valde vägen åt vänster och när de kom längre in kom de till ett stort rum där det hängde vackra droppstensbildningar överallt i taket. De största var mer än armstjocka och växte både upp- och nedifrån.

- Det var som ett pärldraperi, otroligt vackert säger Ingrid med förtjusning.

Fick tillbaka boll efter 50 år

Hon började skriva artiklar i GP om vad de just upplevt. Det blev stor uppståndelse bland läsarna när artiklarna publicerades. En berättelse handlade om farbror’n, som lekt med sin läderboll då han var tio år. Bollen försvann genom ett hål ner i underjorden.

När grottforskare 50 år senare hittade en del leksaker i gångarna ville Ingrid skriva om fynden i tidningen. Mannen med den borttappade bollen hörde av sig och återfick den, smutsig och sprucken i sömmen efter all tid i det gömda.

Det stora intresset ledde till att Tor Hermond började anordna visningar inne i gångarna. Intresset ifrån allmänheten var stor och besökarna var många. Skolklasser, politiker och företag kom för att lyssna till vad han hade att berätta om denna nya värld.

Varje gång han gick ner för trapporna till underjorden var han eld och lågor, det var speciellt för honom. Under visningarna tändes det facklor som fick besökarna att hitta fram i mörkret. Känslan och stämningen var trolsk när skuggorna spred sig längs väggarna.

Ända tills han blev gammal och sjuk fortsatte Tor Hermond sina visningar. Sin sista guidning hade han bara någon månad före sin död. 10.000 besökare har följt med honom ner i underjorden.

"Göteborg trampar på sin historia" är en av Ingrids böcker som handlar om upptäckten och historien bakom de underjordiska gångarna.

Hon bläddrar fram till en sida som visar en ritning över gångarna under Göteborg.

- Här var staden omgärdad av murar för att soldater skulle kunna ta sig fram under 1600- och 1700-talet säger hon och pekar med fingret mot Vallgraven.

Likkammare och fiskförvaring

Några hundra år senare använde man gångarna nere vid kanalen som likkammare. På den tiden fanns det inte kylrum och temperaturen i underjorden var 5-6 grader så det var en bra plats att lägga ner de döda som väntade på sin sista vila.

70 år senare såg det helt annorlunda ut. Då sålde man istället fisk ifrån flottar i Vallgraven. Fiskhandlarna ställde in sina trådliknande korgar fulla med fisk i den kyliga underjorden, som fiskare utifrån skärgården åkte in och lämnade till försäljning.

– Fiskhandlarna kallade detta för fiskekôrka säger Ingrid med göteborgsk dialekt. Det var innan Fiskekyrkan fanns.

Hennes finger glider längre bort på bokens sida, bort mot Kungsgatan.

- Här ligger bastionen Carolus Rex. Det var där soldaterna lagrade krut under en kort period. Men det regnade in och krutet blev förstört och kunde inte användas. I stället hade de tyska och ryska krigsfångar där nere.

- På den tiden fick fångarna vara med och hjälpa till att bygga befästningar. De fick lov att gå ut och roa sig med stadens flickor. Vissa gifte sig och stannade kvar. Idag bor flera ryska ättlingar kvar i Göteborg.

Carolus Rex höll på att stryka med i början 1900-talet efter att fångarna lämnat bastionen. Kommunen ville riva bort fornminnena. Men efter många möten och protester togs beslutet att Carolus Rex aldrig skulle rivas. Grottarbetare gjorde stora renoveringar och gångarna ser likadana ut idag.

Fornminnen sprängs bort

När Hotell Sheraton skulle byggas vid Drottningtorget på 80-talet sprängdes fornminnen bort och det blev ett herrans hallå. I marken under hotellet fanns det underjordiska murar som byggarbetare lagt ner oerhört mycket arbete på utan våra moderna redskap. Murarna var så hårda att de inte gick att spränga.

- Det visar vilken oerhörd byggnadskostnad i form av knäckta ryggar, skuldror och liv som det kostat att uppföra murarna.

De fick i alla fall ner muren till slut och den kördes ut till Hjällbo och lades som grund för en fotbollsplan. Hotell Sheraton bevarade endast några få stenar som minne. De sitter idag längs väggarna inne i poolrummet som kallas för kasemattrummet.

- Att kalla det så är en jädra bluff! säger Ingrid, upprörd över hotellets hänsynslöshet.

Ett kasemattrum var förr i tiden ett murat välvt skyddsrum inom befästningen. Efter den här händelsen bestämdes att murar och gångar inte får förstöras.

Trots detta sprängs det vilt vid byggandet av den nya lärarhögskolan Pedagogen i centrala delen av stan. I samband med detta måste de gräva bort och riva gamla fundament och rustbäddar. Göteborgs mäktiga män bestämmer vad som skall göras med universitetet.

- Jag var med på flera möten och gormade och skrek om detta, det är ju fornminnen! De lyder under fornminneslagen. Nu är det universitetet som trampar på vår historia.

Bygget är i full gång. Ingrid lägger boken åt sidan.

- Muren under Biopalatset kan man i alla fall gå och klappa på, säger hon.



Dörr ner till underjorden längs Sahlgrensgatan.




Text: Linda Westersund
Foto: Susanne Börjesson
Kommunikation och Media
Studium Lindholmen



Fotnot:
För mer information kring Bastionsvandringarna kontakta Göteborgs Tursistbyrå, tel 61 25 00





Under vinjetten ”Mitt Göteborg” skriver elever från Munkebäcks- gymnasiets och Studiums medie- och kommunikationsutbildningar.
Dessa skribenter har stor frihet vad gäller ämnesval och upplägg på artiklarna. Materialet är fristående från nättidningen Vårt Göteborgs nyhetsinnehåll.