Gamla Göteborg »»

[Publicerad 2006-09-04]

Rösträtt

Demonstrationståg på Järntorget i juni 1918. Demonstrationen riktade sig mot
riksdagsbeslutet då Andra kammaren antog förslaget om kvinnlig rösträtt
och lika kommunal rösträtt men Första kammaren förkastade det. Foto:
Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitetsbibliotek

År 1921 genomfördes i Sverige allmän rösträtt och valbarhet till riksdagen för kvinnor (och män). Detta var en av höjdpunkterna i den kamp för kvinnornas rättigheter som pågått åtminstone sedan 1902 när Fredrika "Frigga" Carlberg startade rösträttsföreningen i Göteborg.

Olika syn på sociala frågor
Kampen var aldrig enbart politisk, den fördes även på andra plan och hade delvis börjat redan på 1880- talet.

Så slutade till exempel barnmorskor i Göteborg att förlita sig på "Kunglig Majestät, Rikets ständer, Sundhetskollegium" eller vilka myndigheter det nu vara månde för att uppnå "väsentlig förbättring i sin ställning" och satsade i stället på "vår tids mäktigaste medel för att uträtta något: gemensamhet i arbete".

Göteborgs barnmorskesällskap var landets första kvinnliga fackförening och citaten är ur inledningen till deras första protokollsbok 1885.

Å andra sidan var skilda politiska åsikter bland orsakerna till att förändringar dröjde. Det fanns olika syn på de sociala frågorna och vissa måste ta ställning till om inte klasskampen var viktigare än kvinnokampen.

I andras samhällsuppfattning spelade religionen och kyrkans inställning stor roll. Så hade också barnmorskorna fått höra att "ett sorgfälligt vinnläggande om alla kristliga dygder" var den enda väg till förbättringar som gavs dem!

Dessa spänningsfält kan skönjas i fru Håkanssons berättelse om varför hon gick med i rösträttsföreningen trots att hon tidigare sagt nej. Fru Håkansson är huvudpersonen i en pamflett av Frigga Carlberg från år 1910.

Vägrades skilsmässa
Den är utgiven som Flygblad N:o 4 av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg. Frun hade inte velat bråka (med männen) och föredrog att använda den tid hon eventuellt hade över efter att ha skött sitt pensionat och uppfostrat sina fyra barn till att besöka Guds hus.

Herr Håkansson hade förslösat hennes fadersarv och lämnat henne ensam med fyra små barn. Hon startade då tillsammans med modern ett pensionat. När sedan modern dog fick fru Håkansson veta att hennes man som varande hennes målsman ensam var berättigad att uppbära och förvalta arvet efter hennes mor.

Frun själv kunde endast mot uppvisande av intyg på medellöshet få så mycket av kvarlåtenskapen efter modern att hon och barnen inte skulle lida nöd. Alternativet var skilsmässa, men eftersom hon inte visste var mannen befann sig måste han efterlysas i tidningarna under ett års tid – och kunde då under den tiden komma hem och "ta alltsammans".

Så skedde också, mannen kom från Kristiania (Oslo), tog pengarna och återvände till Norge. Skilsmässa vägrade han gå med på. Det enda fru Håkansson fick behålla var möblerna. Hon lyckades dock fortsätta med pensionatet tack vare snälla människor som tyckte att hon "lidit orätt".

En milstolpe i historien
Genom allt detta hade fru Håkansson haft gott mod och när det varit motigt tagit nya tag med friska krafter. Men nu hade det hänt som fick tålamodet att tryta. När hon i samband med en utvidgning av pensionatet skulle överta ett telefonabonnemang vägrade den unge mannen på telefonbyrån henne att underteckna kontraktet.

Han förklarade att hennes namn – en gift kvinnas – inte dög, sådan var lagen. Detta kändes som ett slag i ansiktet för fru Håkansson. Alla dessa år då hon strävat att försörja de sina och ge barnen en god uppfostran, när hon punktligt fullgjort sin skattskyldighet till stat och kommun och så skulle hon bli behandlad som ett barn eller en förbrytare. Är lagen verkligen sådan så är det på tiden att den blir ändrad!

Frun i den lilla skriften var förmodligen fiktiv men hindren hon mötte i sitt liv och när hon försökte försörja sin familj var det inte. Sedan var det förstås så att inte alla orättvisor försvann per automatik med den allmänna rösträtten till riksdagen. Det var också långt ifrån alla kvinnor som utnyttjade sin rösträtt. Men den var en milstolpe i historien om kvinnorna och demokratin.