Gamla Göteborg »»

[Publicerad 2009-05-12]

Nordens Amsterdam

Lejonbron 1820 - förstorad detalj av en akvarell av Justus Fredrik Weinberg föreställande Gustav Adolfs torg och Stora Hamnkanalen. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lejonbron 1820 - förstorad detalj av en akvarell av Justus Fredrik Weinberg
föreställande Gustav Adolfs torg och Stora Hamnkanalen. Foto: Göteborgs
Stadsmuseum

Stockholm må kallas Nordens Venedig men Göteborg är i lika hög grad Nordens Amsterdam. Byggd av holländare nota bene. Venedig har sina gondoljärer, Stockholm hade sina roddarmadammer men i Göteborg fanns det minsann vevkullor. Men låt oss ta det ifrån början.

Göteborg var rena marsklandet när Gustav II Adolf beslöt sig för att lägga landets andra stad där; "Porten mot väster" som skulle hålla danskarna borta.

Faderns och farfaderns försök att etablera ett Göteborg på Hisingssidan och borgarna Gamla och Nya Älvsborg hade inte haft tillräckligt med muskler för att hålla grannen på respektfullt avstånd.

Holländarna räddes inte de blöta vasstränderna utmed Göta älvs utlopp och områdena omkring. Med stenskodda kanaler byggdes där en befäst stad, som i mångt och mycket är en direkt dubblett av staden Djakarta (Batavia), huvudstaden i Indonesien.

Men hur tog man sig fram i detta vattenrike frågar man sig? Till detta krävdes broar, många broar. En del finns kvar på plats än i dag även om de första originalen – ofta i trä – fått bytas ut både en och fler gånger.

Stenpollare och kedjor till Gunnebo
Fyrtiotalet broar räknar vi med i dag. Ursprungligen var det ytterligare sexton. Men på slutet av 1800-talet började kanalerna utmed Västra och Östra Hamngatorna att läggas igen. Planer på att gräva upp kanalen från Gustav Adolfs torg ner mot älven förekommer vilket bland andra Göran Johansson ivrat för.

När kanalerna inom vallgraven las igen var friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo inte sen att passa på och ta över stenpollare och kedjor, som kantat kanalerna. De var så gott som underhållsfria i motsats till arkitekten Carl Wilhelm Carlbergs eleganta trästaket som multnat ner efter hand. Pollarna lät friherrinnan kanta uppfarten till slottet Gunnebo i Mölndal. De står där än.

Fritidsbåtar tog över transportlederna
De stora fartygen kunde inte ta sig in i Göteborgs hamn, de fick ligga på redden och hemföringsbåtar seglade och rodde in lasten till Stora Hamnen, det som idag är kanalbassängen söder om Gustav Adolfs Torg.

Då låg båtarna så tätt att man torrskodd kunde gå över från ena sidan av kanalen till den andra. Båttrafiken var livlig också utmed Mölndalsån, Göta Älv och Säveån. De utgjorde de huvudsakliga transportvägarna till och från Göteborg. När hamnen flyttat ut från stadskärnan och järnvägstrafiken kommit igång tog fritidsbåtarna över kanalerna.
På helgdagarna stävade en hel flotta av små motorbåtar ut i skärgården och i ruffen satt hela familjer med kaffekorg och fiskedon

Ett öre för Kålles färja över Rosenlundskanalen
Broarna i all ära men vägen dit var ofta moddig och svår att gå i, framförallt på vintern och när det regnat, och det gjorde det som bekant är för alla göteborgare. Då kunde det vara frestande att ta sig över med de roddbåtar som stod till buds. Så sparade man in en jobbig omväg till broarna.

Något bättre blev det då en dansk stensättare anställdes men först 1838 blev det fart på stensättning av gatorna då stensättarna utökades till trettionio. 1854 övertog staden underhållet av gator och belysning.

Dessförinnan var det fastighetsägarnas skyldighet och då var det stor skillnad på standarden av gatubeläggningen i olika delar av staden. Men rodden över kanalerna blev kvar ända 1916 då den sista "Kålles färja" slutade gå över Rosenlundskanalen. Det kostade ett öre att ta sig över.

Vevkullorna passade tiden
På en tavla av Carl Frederik Sörensen från 1852 föreställande Göteborgs hamn kan man se en märklig farkost. Det är en så kallad vevslup driven av fyra dalkullor som trampar eller för hand vred något som ser ut som en liten "hjulångare". Längre in i bilden syns traditionella roddbåtar. Roddarna såg med oblida ögon på vevkullorna, som med något uppehåll verkade i Göteborg åren 1843 till 1858.

I Dalarna liksom i landet i övrigt rådde stor arbetslöshet. I mer än 300 år gick masar och kullor då till Stockholm och andra orter för att söka arbete. De utgjorde ett pittoreskt inslag i arbetslivet eftersom de bar sina färgrika folkdräkter - de hade inget annat. Kullorna arbetade i trädgårdar, i hemmen och på industrier, man kunde räkna till minst 20 "yrken" som trakterades av kullor.

De arbetade för att försörja inte bara sig själva utan också för att kunna skicka pengar hem. Hårkullorna, kända för sin speciella smyckekonst, gick ända till Ryssland och några tog sig över till England där drottning Viktoria hörde till stamkunderna. På Göteborgs vattendrag utbröt närmast ett roddkrig och roddargillet försökte tränga ut kullorna men de gav sig inte.

Punktlighet ett konkurrensmedel för kullorna
Sluparna var byggda i kullornas hemtrakter i Dalarna. De förekom först i Stockholm där de redan 1813 konkurrerade med huvudstadens legendariska roddarmadammer. Strindberg fascinerades och har skrivit om "kullvevbåtarna". Kullorna var kända för sin idoghet, nykterhet och ordentliga leverne. Att de dessutom kunde vara punktliga var ett starkt konkurrensmedel för vevkullorna i Göteborg, som från 29 maj 1843 färjade två kullbåtar mellan Stora Bommen och Nya Varvet "alla udda halvtimmar".

I en Göteborgstidning omtalades de som "äkta från Dalarna importerade dalkullor". Först 1858 fick dalsluparna Cassander och Ormen Långe se sig besegrade av ångslupen Oberon och kullorna försvann från hamnen – men inte från trädgårdarna där man kunde se dem på de stora godsen. bland annat.

Ännu sent på 1960-talet fanns det trädgårdskullor arbeta på Danderyds kyrkogård.Och idag kan man ibland få se en bevarad och renoverad vevslup framföras av kullor på Siljan.

Några av många färjor och broar
Som namnet anger var Färjestaden från början ett färjeläge byggt över resterna av Karl IX's Göteborg på Hisingen. Landsidan angjorde man vid Klippan. I Göteborg bildades 1670 ett roddargille som färjade passagerare upp och nerför älven, på kanalerna i stan och ut i skärgården.

Bönderna i Torslanda och Björlanda hade dessförinnan skött färjetrafiken och det fortsatte de med. Konkurrensen och bråken mellan olika färjare följde verksamheten ända in i våra dagar.

Färjorna kunde transportera både folk och fä och vagnar. Färjan "Bonnafröjda" hade plats för åtta hästar med vagnar. Hästarna spändes ifrån och det gällde att packa färjan tätt och jämnt. Färjan saknade köl och var rund i botten!

Så småningom byttes roddfärjorna ut mot en dragfärja som vevades för hand utmed en kätting, spänd tvärs över älven. När Hisingen införlivats med Göteborg tog stan över färjetrafiken. 1920 fanns det sju färjelinjer. Den största färjan var den mellan Fiskhamnen och Sannegårdshamnen.

Första bron över älven kom till 1678
I sammanhanget vill jag inte förbigå "Färja 6", en älskad rubrik i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Under signaturen Apel skrev journalisten Bertil Appelgren kåserier, av vilka några gavs ut i bokform, som ett äreminne när ångfärjorna 1963 ersattes av tidsenligare fartyg.

Den första bron över älven var en så kallad pontonbro som kom till 1678, avsedd endast för militärt ändamål.

Man fick vänta ända till 1873 tills Eriksbergs Mekaniska Verkstad äntligen uppförde en svängbro, kostnaden togs ut genom broavgifter och bron fick heta Hisingsbron. 1911 försvann broavgiften. Äldst bland Göteborgs broar är Stora Bommens Bro, Lejonbron och Kämpebron.

Stora Bommen låg bortom Residenset och hindrade ovälkomna fartyg att ta sig in i staden. Här uppfördes en träbro. Stora Bomsbron. Den ersattes 1757 av en stenbro med vindbrygga. Kring 1860 var det dags för en svängbro, som fick heta Residensbron.

Den har under tiderna byggts om och förstärkts flera gånger och fick tillbaka namnet Stora Bommens Bro 1952. Från Stora Bommen in till Dämmet på Gårda finns 18 broar inklusive den lilla personalbron vid Palace.

Ingjutna kämpar i broräcket
Kämpebron förbinder Södra Hamngatan med Norra Hamngatan vid Lilla Torget. Den första bron uppfördes 1628 och på brofästena stod fyra kämpar: Arngrim, Halfdah, Starkodder och Vittalf.

Kämparna förruttnade, en arm finns bevarad på Stadsmuseet - hittad vid en rensning i kanalen. Idag kan vi se två av kämparna ingjutna i järnstaketet från 1925.

Lejonbron kallas också Fontänbron efter Per Hasselbergs skulptur "Såningskvinnan" som sattes upp 1883. Det är Göteborgs första kvinnoskulptur och kallas gemenligen "Johanna i Brunnsparken". Kärt barn har många namn, de första träbroarna på stället kallades Stora Bron eller Torgbron. Torget hette Stora Torget tills marknaden fick flytta på sig när Gustaf Adolf kom på plats.

Fyra lejon vid brofästena redan på 1600-talet
Bron kan betecknas som stans viktigaste vilket blir påtagligt när det blir spårvagnsstopp vid Brunnsparken. Namnet Lejonbron kommer sig av de fyra lejon som prydde brofästena redan på 1600-talet. Idag är de ersatta av två präktiga bronslejon.

Ståtligast av stadens broar är utan tvekan Kungsportsbron. Här låg tidigare stadsporten som stängdes över natten. Också här har bron bytt namn flera gånger från Gamleportsbro till Teaterbron (1859 då Stora Teatern invigdes).

Arkitekten Eugen Thorburn ritade den pampiga stenbron vi ser idag med kandelabrar utförda på Eriksbergs Mekaniska Verkstad. Bron invigdes 1901 av Oskar II. Något av den gamla gasljusstämningen har återkommit då en period av kallt vardagsel utbytts mot ett mer romantiskt sken.





Fotnot:
För den som vill läsa mer om Göteborgs alla broar rekommenderas en läsning av Bengt A. Öhnanders "Göteborgs kanaler och broar berättar."



14 augusti 1901: Kung Oscar II beser den nyligen öppnade Kungsportsbron (konungen och herr P. Fürstenberg stå vid broräcket midt öfver norra brohvalfvet). Foto: Göteborgs Stadsmuseum


Tät trafik på gamla Hisingsbron 1934. Fotograf Olof Hasslöf.


Södra och Norra Hamngatan och Stora hamnkanalen den 27 juni 1885. Kämpebron i förgrunden, därefter syns Tyska bron. I fonden Lejonbron. Foto: Göteborgs Stadsmuseum


Västra hamnkanalen omkring 1900. Kanalen lades igen 1903. Fotonegativ från Olga Rinmans samling.


Vill du se fler gamla Göteborgsbilder? Sök i bildskatten i Stadsmuseets databas Carlotta!
Välj "Förenklad sökning" och skriv i gatunamn eller stadsdel (var noga med versal i början).